Folk i cannabisdebatter

En av de svåraste politiska frågorna tycker jag är den om droger. I går debatterades Cannabis på SVT.  Det är lite som ett julbord, man vet att det finns köttbullar och man vet vilka typer av människor som kommer att vara där och jag har svårt att ta frågan seriöst, för att alla är fundamentalister på sin kant. Så även igår.

Den moraliska politikern som antingen är kristen eller gammal. (Oftast både och.)
Igår var det däremot ordföranden i KDU, Aron Modig.

Ja, det är självklart allvarligt om vi får fler tunga missbrukare som kostar sjukvården mycket och som hamnar utanför samhället. Men Aron attackerar inte bara de stora problemen – hade han gjort det hade jag lyssnat på honom. Men nu märker man att han har ett underliggande motstånd mot en viss typ av avvikande livsstil.
Sorry, Aron. Människor vill leva sina liv på olika sätt – och jag tror inte att du bara vill bli av med missbruket, hade du det hade jag lyssnat. Jag tror du vill bli av med en livsstil där det är normalt att antingen shotta jäger från en okänd persons navel, röka inomhus eller tar en joint efter middagen istället för två flaskor rött under middagen.

Jag håller med om mycket av det du säger, men innan du övertygar mig om att du tycker det är ok att tusentals människor blir aspackade och hånglar på offentlig plats, så kommer jag ha svårt att ta din argumentation seriöst.

De unga liberalerna som hänvisar till undersökningar och fakta men sällan till praktiska lösningar.
Det här är min kompis Alfred. En riktig coming guy i Centerpartiet. Gillar honom skarpt och han har oerhört många poänger om att dagens lagstiftning egentligen inte hjälper folk som behöver hjälp – utan snarare tvärt om. Att trots våra hårda lagar har vi högre dödsfall kring droger än vad man har i till exempel Holland.

Däremot ger Alfred och många andra av hans företrädare sällan eller aldrig trovärdiga alternativ på hur det egentligen skulle gå till.
Innan jag ger er mitt fulla stöd vill jag veta hur det kommer gå till. Ska det gå att köpa på ICA? Kommer glassbilen, förutom att sälja chokladstrutar också att sälja joints och är det Ken Ring som gör jingeln?

Ni kan tycka att jag raljerar och gör jag också. Men faktiskt har jag inte sett ett enda konkret svar på hur samhället egentligen skulle genomföra en avkriminalisering eller legalisering.

Sen, börjar de riktigt jobbiga komma in.

Arg farbror som inte förstår dagens ungdom

Den här farbrorns främsta bidrag till debatten var att ”Ungdomarna kan väl spela fotboll istället?”
Det vill jag gärna också att de gör - och helst att de sparkar en boll som träffar mig hårt i ansiktet så att jag glömmer att du argumenterade på det sättet.

Eftersom du inte har insett att världen är större än din lokala kvarterskrog, fabriken där du jobbar och arenan där ditt fotbollslag spelar, förstår jag att du tror att alla människor är lika dana och att allt är lika enkelt. Man ska inte säga att folk är dumma, för det är de otroligt sällan. Men här är jag nära att göra ett undantag.
Har du förresten hört att EU kanske vill förbjuda snus? Äh, klaga inte - du kan väl spela fotboll istället?

Galen mamma som använder sina egna barn som exempel
Till er som som i debatter om alltifrån våldsamma filmer, till fet mat eller i det här fallet cannabis säger ”Jag är faktiskt mamma” eller ”men ska mina barn behöva” så har jag en sak att tillägga.

Det finns inget som helst som säger att dina åsikter blir mer värda bara för att du är mamma. Om du behöver använda dina barn i argumentationen så är du så fel ute att jag tror du behöver ordna barnvakt så att du kan få lite tid för dig själv och fundera över om det verkligen är ett argument att vara mamma. Sen vill jag också påminna dig om att Carola är mamma vilket borde stänga diskussionen om att mammor är ett argument.

Således, ytterligare en debatt om cannabis där jag inte blev så värst mycket klokare utan bara ännu mer osäker på vad jag tycker. Soft.

 

Värdelös kändis

Vet ni vilken som är Sveriges mest värdelösa kändis?

Det är Boxer-Robert.
Men han finns ju inte, fulla tjejer kan inte gå fram till honom på krogen och fråga om de ska gå och kissa tillsammans.

Så, det betyder att nummer 2 på listan över värdelösa kändisar egentligen är nummer 1.

Alltså Fadde är känd för att han var ihop med den 3:e mest värdelösa personen på listan över Sveriges mest värdelösa kändisar, Linda/Bionda Rosing/vad hennes nya kille nu heter i efternamn.

Ta en bunke pepparkaksdeg och häll sand, gör sen pepparkakor. Faddes kändisskap är då det där man slänger som blir mellan formerna. 

 

Fadde ska nu gifta sig för den 49:e gången och för 49:e gången skriver Expressen om det här.

Jag vet inte vad jag ogillar mest, Fadde, att Expressen skriver om det - eller att jag faktiskt blir upprörd istället för att göra något vettigt.

Dessutom så ljuger Fadde när han säger att han inte kan leva utan Linda.
Fadde, du kan inte leva utan uppmärksamhet. Jag råkar nämligen veta att Fadde friade till en tryckpress, men blev dissad för att tryckpressen hellre var ihop med Boxer-Robert. Som ju inte ens finns.

Morgonpasset och handelsvaror

Ska vi ta och försöka reda ut det här med komplimanger en gång för alla?

Ni kan lyssan igen på Morgonpasset i morse här, där vi bland annat pratade om komplimanger.

Det har blivit något konstigt med komplimanger, vissa säger att man ska spela svårfångad och inte ge så mycket komplimanger, medans andra säger att man ska ge komplimanger och våga visa intresse.

Båda alternativen är rätt, fast på helt olika sätt.

Du ska aldrig spela svårfångad – men däremot ska du vara svårfångad.
Låter det motsägesefullt? Icke.

Att spela svårfångad, är att aldrig ge en komplimang och spela ointresserad. Att vara svårfångad, är att ge en komplimang och inte förvänta sig en reaktion!

En person som ger en komplimang och sedan står tyst och förväntar sig en reaktion, använder komplimanger som en handelsvara. 

Precis som en  försäljare på stranden i Thailand som öppnar väskan och visar en fejkad Rolex  säger en komplimang om din bränna,  vill att du ska dra fram plånboken, så vill personen som säger att du har en fin skjorta på krogen och sedan står tyst, också ha någonting.


Oavsett om personen vill ha en komplimang, en kyss eller kanske en drink i utbyte- så är det här ett oattraktivt beteende. Komplimanger är något man förtjänar, inte något man byter till sig.

Rätt sätt att ge en komplimang är ju att inte förvänta sig någonting, du säger bara att personen är snygg/rolig/galen/bra på att gå stavgång – och sen börjar du pratar om något annat på ett lugnt och stabilt sätt.

Då utstrålar du att det är helt naturligt för dig att ge komplimanger, du vet vad du tycker är attraktivt, är inte rädd för att säga det men du säger det inte för att få en reaktion och du framstår som både säker på din sak och dessutom svårfångad.  

Låt säga att du tycker att en kille eller tjej har grymt snyggt leende.
Om du säger att personen har det och sen står tyst, känner personen press på sig att ge något tillbaka och kan inte ta till sig komplimangen. Fail.

Säg istället

”Fan, jag måste säga att du har grymt snyggt leende, oh, nu är det den här låten, jag älskar den, följ med,  vi går och dansar!”
Ta personen under armen och traska iväg till dansgolvet.

Du har gett en ärlig komplimang utan att förvänta dig en reaktion. Win.

Extramaterial

Varför finns det så lite extramaterial?

Du köper ett par kalsonger och så får du med en extra tygbit du kan snyta dig i (Nej, inte en näsduk, utan bara en tygbit. Stor skillnad).

Du köper en gurka och får en liten, liten skål med tzatziki.
Du föder en bebis med brunt hår och samtidigt så ramlar det ut en liten bit av en blont skalp också.

Det är ju mest i DVD-filmer.

 

Men – nu har jag stora äran att dela med mig av lite extramaterial, i Brunchrapporten igår spelade vi in en Extrapodd om lycka woohoooo, bara för de som har internet.

 

In your face, alla elallergiker!

Ken Ring ska förändra världen!

I dag var jag med i Brunchrapporten igen, denna gång med en av de skarpaste politiska satirikerna i Sverige – Viktor Barth Kron.

Jag vill utvidga mitt nyhetstips – nämligen att Ken Ring vill förändra världen!    

Ken är mest känd för att

1: Ha sjungit att han ska våldta Madeleine.

2: Att ha kallat sina barns mamma för hora i sin blogg.

3: Sjungit om hur han knarkar på hemmafester i Hässelby.


Hur ska han förändra världen?  Genom att göra en film – en musikal med hiphopmusik som handlar om 30 års kris. Ken ska själv spela med i filmen.

 

Några tips till Ken ring är följande.

1: Det bästa man kan göra om man har 30-års kris är att sluta klä sig i mjukisbyxor och stor mössa, utan acceptera att du blir äldre och typ ta på dig ett par jeans. Sååå gubbigt är det inte med Cheap Monday.

2: Varje film bör ha en liten kärlekshistoria. Du Ken, måste helt enkelt bli kär i någon. Se till att det blir politiskt korrekt, väcker debatt och tar upp en viktig fråga. Du ska helt enkelt bli ihop med någon som också vill förändra världen.
Mitt förslag är följande.

YouTube Preview Image

 

Most wanted!

Alltså, man blir ju glad och stolt va!

 

Hetast i bloggosfären idag alltså, intervjun hittar ni här.

Helgen består av en förlovningsfest, en 30-års fest, fotbollsmatch och en inflyttningsfest. Hur ska jag utnyttja att jag går in i helgen som hetast i bloggosfären?

Fotbollen är där jag kommer lägga fokus. 
Gå fram till mannen med en visselpipa i munnen och förklara att jag förväntar mig att han ger blått kort till moståndarlagets högerytter.

Blått kort innebär egentligen att han är min slav och inte bara tar bollen med händerna då jag säger åt honom, utan också struntar i att skydda pungen då det är frispark.

TA BORT HÄNDERNA! Ni har fått blått kort.

Nåväl, det var väldigt roligt att bloggen fick lite uppmärksamhet och jag vill tacka min trogna läsarskara och min musarm!

 

Knark i Brunchrapporten

När man kommer till Brunchrapporten får man alltid en kopp kaffe och lite godis – men idag bjöds det på knark.

 

Det kanske inte var knark, tänkte jag – och prövade en.
Det skulle jag aldrig ha gjort.

Poff, pang, klirr.
Ett piller - sen blev jag en ängel med en gloria runt mig. Public Service ger bra skit alltså!

Oavsett om det var knark eller bara ett godis som såg väldigt roligt ut, blev jag på spralligt humör och det avspeglade sig i dagens avsnitt med Parisa Amiri. Det blev väldigt flamsigt – men också allvar. Precis det Brunchrapporten går ut på.

Storstryk

Jag kan lika mycket om bloggar som Trötter i Snövit vet om Redbull. 

Blev intervjuad av nya nättidningen Cravingz  om bloggar. Det var en bloggduell mot en modebloggare (no shit, en modebloggare?)

Jag fick storstryk.
Prinsessan krossade mig

Men fråga mig om vad ni vill när det gäller VM-krönikan 1994. Då skulle du inte ha en chans, prinsessan. Men tack för god match och tack Spiderchick och gänget för att jag fick vara med. Det var kul och jag är inte bitter. 

Lärarvikarie

Ibland är det snabba ryck!

Via twitter så hör de av sig från Brunchrapporten och undrar om jag kan rycka in idag.

1: Ja, gärna. Det är bland det roligaste jag vet.

2: Fy tusan vad tragiskt att jag är lättare att få tag på via sociala medier än via min telefon.

 

Det här kommer jag klara galant. Jag är nämligen utbildad lärarvikarie.

Jag minns nästan inget från den utbildningen i och för sig. Den var en dag. Mer behöver man inte kunna för att bli vikarie.

Det jag tror däremot är bäst, är att gå in i klassrummet och vråla
”ALLA LÄGGER SIG NER PÅ GOLVET NUUUUUUUUUU!” och sen så har man lektionen liggandes, och säga kryptiska saker som ”såhär gör man i lumpen” och ”Jaaa, den här katedern ser hård ut!”.

Oklart hur jag ska få in det i radio däremot, tror jag helt enkelt gör den tråkiga varianten och förbereder mig. Living on the edge…

Feminism i brunchrapporten

Att vara med i Brunchrapporten är som att få gå på en stor buffé fast man får bara ha med sig en tallrik som egentligen är anpassad för Sidesallad.

För den som inte ätit sidesallad betyder det alltså att det är en liten tallrik och att vi pratar om mycket intressanta saker – men aldrig hinner bli riktigt mätta.

 

Här kan ni lyssna på det jag och fantasiska Julia Skott pratade om.
Det blev rätt hätsk stämning då vi snackade feminism.

Jag kallar mig feminist. En liberal sådan.
Jag erkänner att det finns en över och underordning där mannen är normen och att det finns inbyggda strukturer i vårt samhälle som missgynnar kvinnor som grupp.

Men, och det här är ett ”big buts and I can not lie”- men (med tanke på att vi snackade utsendefixering), målet med jämställdhetsarbetet kan inte vara att kvinnor som grupp ska sluta vara underordnad männen utan att vi lämnar alla kollektivistiska identiteter.

Jag menar att många vänsterfeminister landar fel. Man pratar om vad ”kvinnor behöver” och ”Vi kvinnor måste göra si och så för att få det bättre”.
Då gör man samma fel som när en man säger ”Du behöver väl inte högre lön, lilla gumman?” - Man tar sig rätten att tala för någon annan.

För vänstefeminister har ingen aning om hur min flickvän lever sitt liv. Eller min lillasyster. Eller min framtida dotter (Hon ska lätt heta ”Drama”. Drama Hervieu. Vilket namn!) Och eftersom de inte vet hur de lever sina liv ska de heller inte uttala sig i deras namn för då bidrar man bara till att befästa faktumet som suttit i sten i generationer – att kvinnor är ett kollektiv och att man först och främst ser dem som ”kvinna” och inte en enskild individ.

Vi måste våga erkänna att det finns strukturella och kulturella förtryck mot kvinnor som grupp - men vi måste också kämpa för att aldrig slåss för rättigheterna som grupp, utan för friheten som enskild individ.